Studentkvällen
Nej fy fan. Börjar man bli gammal eller? Var nyss o grattade en polare på hennes student. Parken i stan, där man traditionellt sett alltid firar, var smockad med fulla artonåringar (och så en och annan eftersläntare). Och så jag där mitt i smeten. Nykter som en nyfödd och två år äldre än resterande. Ser ut mot havet som blandas olika toucher av vinsmaker. Nästan så man blev berusad själv, bara av inhalationen av massfyllans andedräkter. 70 procent av den utvecklade homo sapiens kan inte gå upprätt. En och annan ramlar. En kissar vid ett träd. En grupp blir uppläxad av polisen. Pekfinger fram och tillbaka i syfte att aja baja. Några spelar Kizz på en stereo någonstans och skrålar med på eget språk. Några meter brevid mig utförs sexuella utsvävningar. Värre än Playboy mansion. Tanken går kors och tvärs i huvudet: Är det här man ska hitta kärleken, ällä? Jag greppar ett stabilt tag om bilnyckeln för att försäkra mig om att bilen, och därmed således även flykten, från den packade parken där självaste marken tycks vara i gungning, inte är långt ifrån. Puh. En lättnadens suck. Bilnyckeln krampar i handflatan. Jag vrider ögonen runt mig för att hänga med i svängarna (även om "svängarna" rent logiskt blir trögare med upp till 60 % efter alkoholintag). Känner att jag inte passar in. Paniken sätter in. Lugnet guppar på vattenytan, väntar på att fastna på ett ankare för att aldrig mer uppleva dagsljus. Bäst jag rör på påkarna. Förbi mig passerar ett gäng 82:or. Var de där av nostalgiska skäl eller hade de gått fel? Eller är det bara jag som är så nykter och torr att det desperata hoppet om kärlek inte fanns ens om man letade med lupp och strålkastare? I samlingen av själar, uppköpta för kvällen av alkoholdjävulen, en generös men galen typ med lurendrej i blicken. Bäst jag sjappar. 82:orna hade nog gått fel.