Starving for attention

Om tre veckor är det för mig nio år kvar till trettiospärren. Bäst före datumet närmar sig med stormsteg så tillika kraven på ett lyckat liv. Karriär, utbildning, jobb, familj, kärlek, ekonomiskt oberoende eller åtminstone stadig inkomst, goda vänner, social kompetens och ett trevligt bemötande till busschaffisen och kassörskan i snabbköpet även om har en pissig djävla dag.

Hur fan ska man orka det i samma veva som man bär på enormt dålig självkänsla, rädsla för att misslyckas och inte klara sig, inte hitta ett enda jobbhelvete i en stad med en komma åtta miljoner invånare och ett shoppingkapital på fantasisummor. Rygg och nacke, samt axlar värker redan kroniskt. Man sitter krökt framför datorn, ena dagen i hetsig jobbjakt tills huvudet spränger av migrän, andra dagen desperat jakt på kärleken i hopp om att den ska hjälpa den framtida eventuella arbetslösheten.

Musarm. Blåmärke på handflatan. Rödsprängda ögon. Surläpp. Allt som gör det lättare för en kvinna fortfarande i sin gröna ungdom (grön av mögel eller grön av avund eller grön av ekonomiskt välstånd, eller vafan säger man grön för egentligen?) att attrahera alfahannar längs drottninggatan och Stockholms diverse krogar. Knäcka en öl på Stureplan är detsamma som att klassa sig som låtsaskändis med enda skillnaden att det som syns i plånboken är malar som kippar efter andan, snarare än sedlar som permanent stadgat sig i sedelfickan. En och femtio kan skymtas i myntfacket. Räcker till en niondels hamburgare på McDonalds. Kanske ett strips av de trettio möjliga om man beställer en liten storlek.

Kroppsvikten ökar trots att ekonomin minskar och man undrar hur fan nu det logiskt går ihop. Tills man kommer på slantarna som går åt till att köpa tröstmat och tröstgodis för att höja blodsockret och inbilla sig att man är piggare och gladare efter hetsätandet. Hjärtat dunkar som en stridig getabock på anabola. Sen infinner sig den vanliga ångestkänslan av allt man skulle ha hunnit under dagen. Man hann inte ett skit. Och nästa dag samma veva igen. Hjulet i rullning. En hamster skulle satan stormtrivas.

Vaknar på mörö, ögöna i kors

orkar inte ens säga mors

Förkyld och snoken rinner som en fors

dasspappret slut, en trasa slits loss

Tittar ut och det regnar på dan

ser dig i spegeln och skriker som fan

Skiter i valkarna för du är ändå van

slår på nyhetsmorgon och flår en banan

En vecka kvar till räkningsdags

ekomomin räcker till en hamburgare max

Mat som inte ens skulle mätta en tax

hoppas på fet lön, men då krävs en djävla flax

Extrajobb på stadium och ve och fasa

har du tur blir det pengar över till en disktrasa

Hudkrämen får skippas, du får fortsätta fnasa

blir det riktigt knapert ser du kilona rasa

En gubbe på kungsgatan vrålar efter krås

skuldkänslor jotack, men du äger inte ens mjöl till en sås

Du springer förbi, dålig kondis, massa flås

lovar dig att träna så snart det förmås

Hemma igen till ensamhet och fattigdom

förkylningen växlar upp och det sticks i din gom

Magen kurrar för den är ekande tom

du drömmer om ett liv i rikedom

Allt du önskar är att få lycka

men livets öde verkar annat tycka

Allt ska från dig knyckas

du svarar med att låta axlarna rycka

Ingen kärlek, du får tjöta med väggen

pallar inte längre krogdräggen

Eller fyrtiotalisterna som drar sig i skäggen

helgfyllerister som stinker värre än de gamla äggen

En finne på väg och du stirrar dig blå

var kan man drömprinsen hitta månn tro?

Fastän du letat med kikare och så,

verkar han fortsätta gömm sä ändå

Finns han int på krogen så var ska man leta

orka fundera, du får ändå aldrig veta

Kanske tycker han om att meta

så du får rensa fisk och kleta

Det kanske svåraste spelet i livet är kärleken. Kärleken och kemin mellan två människor. En kemi som ska stämma och förhoppningsvis hålla, länge. Vara lika dyr och evig som man minns den första gången kärleken stog framför ögonen. Och när kärleken tar slut, tar så även hoppet slut. Viljan. Styrkan. Orken och lusten att ta sig igenom en förlust av känslomässigt krångliga ekvationer. Ett känslomässigt tillstånd man levt med, vant sig vid och aldrig vill vara utan. Hjärtat kan brista tusen gånger om, ändå ska man lyckas laga det till slut. Frågan är kanske om det nån gång blir för trasigt, för svårt att få ihop bitarna igen. För svårt att lappa ihop något så skadat av kärlek och samtidigt så älskat av detsamma. Kärlek som förlorats kan endast lagas av ny, starkare kärlek. Att älska är att våga. Att älska är att satsa. Att älska är att riskera, utmana sig själv, tro på det och lära sig att bruka det, inte missbruka det. Att älska en annan människa är att låta sig själv fyllas med kärlekens inre och våga hålla kvar taget. Inte släppa greppet. Hålla hårdare för att inte tappa fästet. Att älska är att leva. Kärlek är lycka. Kärlek är liv. Kärlek är själens balsam och en människas utstrålning. En älskad människa som älskar tillbaka är en vacker människa. En sårad människa som en gång älskat är en människa som har förmågan att kunna älska någon. En människa som aldrig älskat kanske inte älskar för att han inte vågar eller för att han inte vet hur man gör. En människa som aldrig älskat är kanske oälskad själv. En människa som älskar är en människa som alltid är älskad tillbaka.

Kärlek, vad är det? En slags pakt som en del av världsbefolkningen slugt dras in i, lockas grymt dit av dess trolska kraft som liksom en daggmask till ett äpple. Nästlar sig in i personernas blottade mentaliteter och intar försvarsposition som inte ens civilförsvaret kan ta sig genom. Infekterar känslan och gör den obotlig. Som en smitta - vissa drabbas, andra inte. Vi andra, till dem hör alltså jag.

  Dagligen på stan ser man dem. Slickar varandras ansikten som om de vore skålar där de sista chipssmulorna måste väck. Gosegosar. Gullegullar. Kramas och smeks så både armar och tungor krampar. Man tänker bittert; varför får inte jag tillhöra den positivt smittade massan? Skicka sms, få svar och impulsivt och reflexmässigt börja skrika och hoppa på stan, undvika alla a-brunnar, sväva på de rosa molnen ... Enda molnen jag sett i dag är grå, tunga och djävligt regnfyllda. Och på stan skiter man väl i a-brunnarna. Man ger blanka fan i Fucking-Åmål filmens missbrukade budskap om allt vad fotsteget på en a-brunn faktiskt innebär; abort, anorexia, aids och så vidare och så vidare.

  Man får istället anstränga sig och springa slalom mellan kärleksparen och dess osynliga handbojor man tvärt kan råka rusa in i, och oavsiktligt bryta kärleksgreppet. Eller, om man har tur, stötas bakåt som en gummibandseffekt och därmed inte åsakat större skada än fyra förvånade och irriterande ögon riktas åt den enda singeln i dess synfält. Det är tur att man oftast ser dem i god tid. Värre än stoppskyltar. Värre än trafikljus. De är liksom överallt. Men själv slipper man alltså undan.

  Nej fy fan. Kärlek, vad är det. Hjärteknip, magsår, ångestframkallande och något som förvandlar vanliga dödliga till smöriga balladrockare där allt, precis allt involverar, behandlar och innefattar känslan av att vara kär. Som om de inte räckte med att man dagligen anfalls av radioplågornas snyftiga dängor där hela livet tycks kretsa kring detta fenomen vi alla visserligen trugar efter (men som de flesta av oss föraktar när vi inte själva är under dess påverkan).

  Jag säger bara singel - kärlek, vad är liksom det. Kan man inte älska sig själv kan man ändå aldrig älska någon annan.

Med VISS risk att låta som en manshatare ... (det är i själva verket desperat tvärtom!)

Män. Karlar. Slokar. Djur för fan. Kan bete sig hur som helst, ändå är de som syre för kvinnor när man väl har korsat kär-tröskeln. Den där man oftast snubblar över ni vet? Blåmärkena syns inte, men de finns lik förbannat, i sinnet och minnet. 
  I dag betraktade jag folk från perspektivet parkbänk. Jag satt och spanade lite på förmiddagen och det närmaste jag kom karl var en mörkhyad långstånk med rastaflätor åt alla håll och solglajor som täckte halva fejan. Han svängde sina lurviga i takt till något tinnitus-givande ljud i hans mp3-spelare.
  Sen gjorde han det. Det mest manliga man kan tänka sig. Som riktigt får håren på tempererad hud att resa sig. Han snorade in utav bara fan och slungade ut en loska som skulle fylla ett decilitermått med saliv. Lät faktiskt snarare som att han försökte vomera upp en liter kodregel ur struphuvudet. Jag bara väntade på slutklämmen. Att höra ljudet av loggan som med halsmuskulaturens kraft skulle slungas två meter åt hans högersida. Jo då. Manligt. Fattades bara en hårig bringa och lökringar under armarna.
  Och det dras man till. Som en magnet. Vad gör kvinnor som är så äckligt för att attrahera sina djurlika bestar? Låt mig tänka. Ptja, vi använder förstås en sjö av parfym och en mindre bäck av deodorant. Vi klär oss ypperligt och medvetet. Vi trippar fram nätt på våra höga klackar och viftar med håret, slingat i solblekta nyanser, som en Hollywood-stjärna. Ja, istället för att klia satan av oss i skrevet officiellt, och rapa så högt att grannen i lägenheten bredvid skulle känna vibrationer i väggarna.
  Nej, det får mig verkligen att undra. Vad är vår drivkraft? Om vi redan är så oemotståndliga som vi är, utan svett och rap, hur skulle det då bli om vi kletade ner kläderna i gödsel och inte tvättade håret på tre månader? Herregud. Där skulle minsann Britney Spears, nerknarkad och överviktig, inte ha en susning till chans!

Nej fy fan. Börjar man bli gammal eller? Var nyss o grattade en polare på hennes student. Parken i stan, där man traditionellt sett alltid firar, var smockad med fulla artonåringar (och så en och annan eftersläntare). Och så jag där mitt i smeten. Nykter som en nyfödd och två år äldre än resterande. Ser ut mot havet som blandas olika toucher av vinsmaker. Nästan så man blev berusad själv, bara av inhalationen av massfyllans andedräkter. 70 procent av den utvecklade homo sapiens kan inte gå upprätt. En och annan ramlar. En kissar vid ett träd. En grupp blir uppläxad av polisen. Pekfinger fram och tillbaka i syfte att aja baja. Några spelar Kizz på en stereo någonstans och skrålar med på eget språk. Några meter brevid mig utförs sexuella utsvävningar. Värre än Playboy mansion. Tanken går kors och tvärs i huvudet: Är det här man ska hitta kärleken, ällä? Jag greppar ett stabilt tag om bilnyckeln för att försäkra mig om att bilen, och därmed således även flykten, från den packade parken där självaste marken tycks vara i gungning, inte är långt ifrån. Puh. En lättnadens suck. Bilnyckeln krampar i handflatan. Jag vrider ögonen runt mig för att hänga med i svängarna (även om "svängarna" rent logiskt blir trögare med upp till 60 % efter alkoholintag). Känner att jag inte passar in. Paniken sätter in. Lugnet guppar på vattenytan, väntar på att fastna på ett ankare för att aldrig mer uppleva dagsljus. Bäst jag rör på påkarna. Förbi mig passerar ett gäng 82:or. Var de där av nostalgiska skäl eller hade de gått fel? Eller är det bara jag som är så nykter och torr att det desperata hoppet om kärlek inte fanns ens om man letade med lupp och strålkastare? I samlingen av själar, uppköpta för kvällen av alkoholdjävulen, en generös men galen typ med lurendrej i blicken. Bäst jag sjappar. 82:orna hade nog gått fel.