Borlänge - mitt i livet
Du kanske somnade runt halv två på natten efter maniska försök sedan klockan tio. Sömntabletter känns inte alls avlägset. Eller kanske en klubba rätt över skallen. Nitad till sömns. Natten lika grå och tomt gapande som en otapetserad vägg. Du bor i Borlänge. Springer en hare över vägen i utkanten av stan spanar folk ut genom sina fönster som om det vore en jättelik gorilla. Och i samma veva som de tappar sina hakor över artmängden i lokalskogen på fyra kvadratkilometer letar Tung-Danne pantburkar på Stationsgatan i centrum. För att förtjäna sitt uppehälle. Måndag till söndag. Kanske ett heltidsjobb.
Du vrider och vänder dig i sängen. Lakanen är måhända inte bytta på tre månader. Du är singel så vem fan bryr sig. Låt krypen frodas. Täcket är knöligt, men det skiter du i. Du är van. Så ringer mobiltelefonen runt halv sju på mörö. Du vet vem som ringer. Det är från jobbet. Du önskar att du slapp höra men tvingar armen att söka sig till ljudkällan. Från den sömnuteblivna natten till att ansträngt förställa rösten så pigg och artig du bara kan, halv sju på mörö, och intrasslad i ömsom täcke, ömsom påslakan. Med fötterna försöker du trassla dig ur knölet. "Ja, det var Martina". Och femton sekunder senare har du dagen bokad. Åtta eller om du har tur, nio timmar inspärrad på förskola med tjugotvå skrikande småbarn i två års åldern. Rinnande snor och korv stroganoff i håret på lunchen. Ett par gafflar på golvet. Någon som bajsar. Blöjbyte. Jippie. Och i andra rummet drar August Sara i håret och skrattar så axlarna hoppar. Man önskar frivilligt att man var en bläckfisk.
Så är dagen slut vid fyra. Sängen känns lika välkommen som en spa-weekend på Kreta. Du går likt en sömngångare till busshållsplatsen. Det dröjer. Säkert tar det en halvtimme innan bussen är där och du har stått bredvid Mustafa som snackar med sig själv, så länge att du lärt känna vissa ord genom upprepningar. Du kanske funderade vad dem betydde till och med. I Borlänge kan fantasin skena iväg med en. In i bussen, betala med en trasig tjuga du tejpat och du blir ögonbollad av en alkis längst bak i bussen. På väg till centrum. Utan att vidare fundera söker du dig till ett så privat säte du kan hitta i den nittiofem procent tomma bussen. Pustar ut. Åmar dig över tjugo spänn för att ta dig hem. Ser ut genom fönstret. Ett par tanter under 130 centimeter står i en klunga med sina rollatorer på andra sidan vägen. Kanske diskuterar en kallfront på väg in eller värk i lederna.
Ett par dagar kvar till helg. Ytterligare en i paradiset Borlänge. Valmöjligheterna är sparsmakade som ungdom. Antingen drar du till fjortiskrogen Flamingo och blir inspanad av en somalier på 47 bast eller så drar du till Stureplan-wannabe-S2 där åttio procent av besökarna stoltserar med sina vip-kort för två tusen spänn. Allt för att komma före i kön. Väl där inne möts du ofta av så hård och fet trance att du tycker något börjar sitta löst uppe i skallen. Ett skallrande ljud som förföljer dig hela vägen hem om du inte fått med dig din polares senaste ligg för natten. I Borlänge är alla kompisar. Så vaknar du på söndagsmörö med samma gamla ångest och samma gamla funderingar som tycks klä dig bättre än balklänningen du kom i för några år sen. Något börjar värka vid ryggen. Du ligger visst på det ena örhänget. Vad fan gör jag kvar i den här hålan?
Du vrider och vänder dig i sängen. Lakanen är måhända inte bytta på tre månader. Du är singel så vem fan bryr sig. Låt krypen frodas. Täcket är knöligt, men det skiter du i. Du är van. Så ringer mobiltelefonen runt halv sju på mörö. Du vet vem som ringer. Det är från jobbet. Du önskar att du slapp höra men tvingar armen att söka sig till ljudkällan. Från den sömnuteblivna natten till att ansträngt förställa rösten så pigg och artig du bara kan, halv sju på mörö, och intrasslad i ömsom täcke, ömsom påslakan. Med fötterna försöker du trassla dig ur knölet. "Ja, det var Martina". Och femton sekunder senare har du dagen bokad. Åtta eller om du har tur, nio timmar inspärrad på förskola med tjugotvå skrikande småbarn i två års åldern. Rinnande snor och korv stroganoff i håret på lunchen. Ett par gafflar på golvet. Någon som bajsar. Blöjbyte. Jippie. Och i andra rummet drar August Sara i håret och skrattar så axlarna hoppar. Man önskar frivilligt att man var en bläckfisk.
Så är dagen slut vid fyra. Sängen känns lika välkommen som en spa-weekend på Kreta. Du går likt en sömngångare till busshållsplatsen. Det dröjer. Säkert tar det en halvtimme innan bussen är där och du har stått bredvid Mustafa som snackar med sig själv, så länge att du lärt känna vissa ord genom upprepningar. Du kanske funderade vad dem betydde till och med. I Borlänge kan fantasin skena iväg med en. In i bussen, betala med en trasig tjuga du tejpat och du blir ögonbollad av en alkis längst bak i bussen. På väg till centrum. Utan att vidare fundera söker du dig till ett så privat säte du kan hitta i den nittiofem procent tomma bussen. Pustar ut. Åmar dig över tjugo spänn för att ta dig hem. Ser ut genom fönstret. Ett par tanter under 130 centimeter står i en klunga med sina rollatorer på andra sidan vägen. Kanske diskuterar en kallfront på väg in eller värk i lederna.
Ett par dagar kvar till helg. Ytterligare en i paradiset Borlänge. Valmöjligheterna är sparsmakade som ungdom. Antingen drar du till fjortiskrogen Flamingo och blir inspanad av en somalier på 47 bast eller så drar du till Stureplan-wannabe-S2 där åttio procent av besökarna stoltserar med sina vip-kort för två tusen spänn. Allt för att komma före i kön. Väl där inne möts du ofta av så hård och fet trance att du tycker något börjar sitta löst uppe i skallen. Ett skallrande ljud som förföljer dig hela vägen hem om du inte fått med dig din polares senaste ligg för natten. I Borlänge är alla kompisar. Så vaknar du på söndagsmörö med samma gamla ångest och samma gamla funderingar som tycks klä dig bättre än balklänningen du kom i för några år sen. Något börjar värka vid ryggen. Du ligger visst på det ena örhänget. Vad fan gör jag kvar i den här hålan?
Kommentarer
Trackback