Starving for attention

Asch. Inget o klaga över. Fan. Vaknade utan ångest. Helvete. Känner mig relativt pigg. Skit också. Varför kan inte livet vara som vanligt? (Haha ...)

Nej då ... nu ska vi väl inte vara såna. Befinner mig i ett känslomässigt tillstånd jag inte upplevt på flera, flera år. Den är onämnbar, känslan, hittar inga ord eller något namn för den alls. Gillar jag den ens? Varför har den satt sig fast på mig nu och bör jag vidta åtgärder?

Ska jag fortsätta de vanliga bikterna, bönerna, kallen och ropen efter en lycklig framtid ... jallis.

Jag har i alla fall insett något den här helgen. Jag har insett att jag har ett värde, på riktigt. Jag har insett att jag fan är starkare än jag tror att jag är. Jag har insett att om jag visar mitt verkliga jag, är mig själv i alla situationer och håller fast vid det, hur djävla jobbigt saker och ting än kan vara, då kan det aldrig bli värre än att något hemskt kan hända - men man var i alla fall sig själv när det hände.

Jag har ett värde. Jag söker lyckan. Jag vill vara omtyckt och uppskattad, men jag tänker inte ge upp MIG SJÄLV för att bli det. Mig får man tycka om, i fall man tycker jag är en bra människa. Inte för att jag klär mig på något visst vis. Jag är ju ingen annan under kläderna, som många andra ger sken av att vara.

Jag kände mig glad över att vara jag. Och även om samma gamla tillstånd (bitter pessimist som lever på hoppet) kommer landa i mig imorgon (eller kanske redan i kväll) så fick jag provsmaka på känslan att faktiskt värdera sig själv i alla fall. Bara känna att man är fin. Jag har känt mig vacker och stark den här helgen!

Det ville jag säga. Hoppas det hjälper någon till ett bättre humör.

Ja men hurra! En måndag med positivitet istället för passivitet. Och allt tack vare en djävligt sliten, packad, men ack så trevlig helg med vulgära inslag. På fredagen rullade jag och min vän som två kulor från fyrtiotalistkrogen S1 i Borlänge, där en mustaschprydd, kulmageburen femtioåring dansade tango med spaghettiben runt en gift dam. Ja, för att ta oss vidare till stadens andra valbara krogar. Vi landade först på Engelska, där den första som trillade ut genom dörren vid vår entré var en överviktig, gråhårig gubbe, 160 cm lång och packad som ett helt dårhus. Men vi gick in, i brist på andra livstecken i centrum där en viskning skulle eka.

Väl där inne satt resterande delen av folket med ögonen riktade som missilier på teveskärmen - hockeymatch. Vår skönhet bedövade inte en enda, sargad, alkoholpåverkad ung gentlemans sportsliga sinnen, utan blev grusad i ett desperat hopp om kärlek. (Eller åtminstone en liten ögonblinkning.) Vår avfärd var definitiv och därefter hamnade vi inne på Skrubben där man trängs på en yta om cirka 5 kvadratmeter och luften lika dålig som inne på ett sketet, överförbrukat utedass. Vi gav äventyret där inne fem minuter efter att ha lusläst ansikten och andats in tillräckligt med alkoholångor för att påverka ett mindre lands befolkning. Vidare betalade vi in oss på fjortiskrogen Flamingo där fyrtioåriga somalier samt gifta irakier flockas kring artonåringar, och så äntrade vi dansgolvet. Musiken var skön, men bristen på karlar total.

Den natten efterfestade vi med en alkoholiserad tjugosexåring som läxade upp en av oss i skrivarkonstens mysterier och en lockig barnskötare med relativt goda kvaliteter. Det var snöblandat regn ute när vi pedalade hem vid 7 tiden på mörö. Sliten. Sov den morgonen cirka tre timmar. För att inte vända på dygnet. Föga anade vi vad som väntade oss följande dag!

(forts. följer)

Jahopp. I dag rykte ytterligare en polare från vänlistan. Det börjar snart osa bränt alltså. Det går undan i svängarna och vänner visar sina rätta jag utan att jag ens behöver be om det. Usch. Jag kan ju inte påstå att just det här vänskapsbandet (nästan överdrivet ordval) var något jag kommer att sakna, men ändå känns det ju lite bittert. Dock slätar jag över det med en axelryckning.

  Ja man är ju i livsfaser hela tiden. Tydligen finns ingen riktigt lugn fas utan alltid är något bra, något dåligt, något åt helvete eller upp och ner. Jag skulle nog helst vilja ha det rätt blankt. Tänk dig livet som en vit pannå där du själv får kluttra ner allt så som just du vill ha det. Jag tror det mesta i färgväg på min pannå skulle gå i rött. Kärlek får man aldrig nog av.

  Och hur ska man någonsin kunna veta om man gör rätt i det man gör. Gjorde jag rätt i att ta avstånd från de vänskaper jag brutit med? Gjorde jag rätt eller handlade jag i depressionens talan och trodde att saker och ting skulle bli bättre? Har det blivit bättre? Kanske.

  Kanske har det faktiskt det. Jag har aldrig ångest över det ansvar jag medvetet utsatte mig för gällande dessa personer. Den formen av ångest är borta. Men jag kan känna av ensamhet på ett annat sätt nu. Känslan av att inte har någon att ringa. Fast jag har ju någon att ringa. Jag har ju flera. Så varför saknar jag det delvis, på ett paranormalt vis? Eller är det en fantomkänsla som spökar, som när man blivit av med en kroppsdel och ändå tycker sig känna smärta i den? Är jag en fantom?

  Blä. Lite saknar jag tiden som barn. Det fanns inga bekymmer. Det värsta som kunde hända var om man glömde ett mjukisdjur i mataffären och fick åka tillbaks och leta. Varför gick den tiden så fort egentligen, och varför går det lika snabbt nu, fast jag inte tycker att jag använder mig av tiden till fullo?

  Varför spenderar jag min tid på att ta reda på varför jag mår dåligt och försöker hela mig själv och behandla det, när jag bara önskar att allt gick att släppa som en atombomb i toalettskålen och rått spola ner. För att aldrig mer upplevas igen. För att aldrig mer upplevas igen.

  Jag saknar mig själv. Jag saknar en inre styrka som ska hjälpa mig och alltid finnas där när det känns tungt och tar emot. Visserligen känner jag att det går framåt och jag hoppas varje dag att allt ska gå bra. Men det är bara en sak. Var ska jag landa någonstans?

* Jag motionerar regelbundet - en gång per år.

* Jag äter aldrig godis på lördagar - men alla de andra dagarna.

* Jag dricker inte alkohol - vad jag minns?

* Jag röker heller aldrig - alla mina cigg e "tras-cigg"...

* Jag är alltid ärlig - hittar jag en plånbok på trottoaren tar jag självklart hand om den.

* Jag är en sann djurvän! Har mina guldfiskar i toaletten.


Jooo djääääävlar haha...

* * * FARBROR FREJ RAMSOR  * * *

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten daggmask o nu ska ni få höra, vad man med en liten äcklig daggmask kan göra!
Knyt fast den på en garntråd och tjoddelisprak, så har vi gjort oss en kattleksak!

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten komage o nu ska ni få höra, vad man med en liten komage kan göra!
Töm hela magen och drutteliläck, så har vi gjort oss en julklappssäck!

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten lunga o nu ska ni få höra, vad man med en liten lunga kan göra!
Gör hål i ena änden och huppetitack, så har vi gjort oss ett solbrillefack!

= Bara FLUM =)

Min söta lilla stjärna

du glittrar av guld.

Det är dig jag följer

när dagen blir natt.

När mörkrets svarta slöja

greppar ett tag om mig.

Då ser jag inte, då hör jag inte

men jag känner.

Jag söker efter en mening

och finner dig.

För meningen med livet

det är just du.

Ensam står du kvar

Ser upp på en stängd dörr

En gång öppen

Hela dagen

har vinden använt

Och du undrar

varför du står

och ringer på dörren

Du vet att ingen öppnade sist

Herr Fejk, vilken man!
Det var för honom min låga brann.

Ja, Herr Fejk, vilken man!
Jag drunknade i dina ögon och försvann.

Herr Fejk, allt det vackra var ditt!
Eller var det bara ett påhitt?

Fejk, min herre, som du sov!
Mitt luftslott var du, helt utan lov.

Herr Fejk, vilken man!
För bra för att någonsin ha varit sann.

Herr Fejk, vilken löjlig vision.
Min tröst, mitt liv, min alldeles egna illusion.

/Fröken Drömmare

Så många gånger

har jag väl sagt

Och du, du har väl förstått
Precis vad jag menat

Varför deserterar du

när jag hungrar efter dig
För du, du har väl förstått

Precis vad jag menat

Du vet så väl

att du är den ende

Så du, du måste ha förstått

Precis vad jag menat

Jag behöver någon som du

att torka mina tårar

Och du, du borde ha förstått

Precis vad jag menat

Det fanns ingen kvar

Ingen alls

Du kunde inte förstå

Allt jag menade

Om vi skulle ta och briljera

fascinera

lite mera

Stjärnglans i extas

förförande

furisk

Musiken du spelar

på tomgång

var gång

Jag orkar inte mera

fascinera

eller briljera

Du, stjärna

Kom inte hit och skin!

Varför bländar du mig

Med din skönhet

När jag nyss dragit ned

Min rullgardin?

Du, stjärna

Jag missbrukar nikotin!

Varför envisas du

Att störa

När jag nyss påbörjat

Min sista flaska vin?

Du, stjärna

Jag kan skåda ditt hånflin!

Att du bara vågar

Försvinna

Fast jag alltid tyckte

Du var så otroligt fin

Kärlek är en märklig kraft som skapar sina egna lagar
man byter ögonkast och man är fast i en hast
Kärlek nås ofta via männens ölmagar
äntrar du köket blir du fast tills nästa rast
Kärlek har sina speciella dagar
äntrar du riket blir du fast tills det känns kasst
Kärleken har många utövare som klagar
för visst känns det kasst när man blev fast i en hast
och slutet blev en last att sopa bort med sin kvast

Så var ännu en kväll i raden avverkad på Borlänges högst rangordnade uteställe S2. Jag och en go vän hade gått ut, dels för nöjet, dels för dansen (dels för hoppet att finna den rätte). Och singel som man ändå är levde man väl i sanningens namn lite på chansen. Åtminstone där i början. Chansen att man kanske kunde hitta sig en snygging som till råga på allt var trevlig. Så vi flockades väl där på dansgolvet bland gruppen av diverse tonåringar i Vero Modas sista skrik, och ögonbollade varenda självständig, manlig individ med utseendet med sig. Men icke. Responsen var lika utdöd som intresset för Linda Rosing och när de sista låtarna spelades var flykten ett faktum. Mariah Carey ylade på för glatta livet och blondinerna kramade ihjäl sina ragg för kvällen och vi andra gick till baren för ett glas rekorderligt vatten. Ett par iskuber fick vi också.

Så såg vi på varandra och blickarna avslöjade kvällens hemgång. Hoppet var kastat i soptunnan och brickan till garderoben rotades fram nånstans i bh:n. Som vanligt stod man där i kön för att vinka adjö till S2:s debutanter och pensionärer och laddade för sin egen färd hemåt. Ensam, givetvis.

Aasch, det slutade som det brukar helt enkelt. Man fann sig leva på hoppet inne på Centrumgrillen strax efter krogens stängning. Sista anhalten. Kanske kan man få sig ett nyp. Eller åtminstone en typ. Desperationens vånda talar. Men som vanligt gapade söndagsnatten tom och ihålig och man fick finna sig i att ett par förvirrade norrköpingsbor försökte sig på samma sak som vi - ett sista raggningsförsök. Men vi var totalt ointresserade av varandra. För även om jag och min gode vän lätt kunde ha visat intresse för dessa män, så var bristen på intresse så total att en dagsgammal Bigmac skulle locka mera.

Vi visade vårt nej tack, och fortsatte desperationen i att gå en runda bland fyrtiotalet folk som stod i klungor, ömsom rökandes, ömsom hånglandes. Någon slickar ett kebabpapper. Och så vi mitt i smeten. Två singlar, snygga men ändock ifrågasättandes vårt yttre för att därefter brista ut i gapflabb.

Ja, vettu, inte ens Mohammed kom och raggade på en för en fem-minuters-natt på Tjärna Ängar. Ä dä illa då ällä äntä?

"Det är ett frustrerande bläng"

Mor uttalade sig

för första gången

vid bordet

Den färdiga tavlan stirrade henne

rakt in i vitögat

och log overkligt

Mona Lisa skrattade

så tårarna rann

och spillde vinet över sig

rann nedför urringningen

likt en syndaflod

Jag kastade en slängkyss

hon lipade

Jag grimaserade

hon lipade

Och den nya tystnaden

kom haltande

som en skjuten älgtjur

Den lät

som luft

"Ni är ju kusiner"

Mor uttalade sig

nu i diskret gråt

för sista gången

vid bordet

Det gör mig inget om solen slocknar

det gör mig inget om haven torkar ut

Det gör mig inget om luften tjocknar

det gör mig inget om livet tar slut

Du kan släcka varje stjärna,

bränna varje blomma

Du kan såra mig gärna,

med blickar så tomma

Det gör mig inget om tiden stoppas

det gör mig inget att bli överkörd

Det gör mig inget att sluta hoppas

för imorgon är jag ändå död

Hela dagen

har vinden använt

Och du undrar

varför du står

och ringer på dörren

Du vet att ingen öppnade sist

Och jag som enfaldigt trodde

att någon som du

gillade någon som jag

Efter timtal av tänkande

har de ord jag kastat ur mig

plötsligt tappat all sin mening

Kanske var det lika bra

att det aldrig blev du och jag

Jag tackar fan

Tack för att jag fått mitt liv tillbaka

Precis lika för djävligt

som det var innan