Lite tankar ba
Jahopp. I dag rykte ytterligare en polare från vänlistan. Det börjar snart osa bränt alltså. Det går undan i svängarna och vänner visar sina rätta jag utan att jag ens behöver be om det. Usch. Jag kan ju inte påstå att just det här vänskapsbandet (nästan överdrivet ordval) var något jag kommer att sakna, men ändå känns det ju lite bittert. Dock slätar jag över det med en axelryckning.
Ja man är ju i livsfaser hela tiden. Tydligen finns ingen riktigt lugn fas utan alltid är något bra, något dåligt, något åt helvete eller upp och ner. Jag skulle nog helst vilja ha det rätt blankt. Tänk dig livet som en vit pannå där du själv får kluttra ner allt så som just du vill ha det. Jag tror det mesta i färgväg på min pannå skulle gå i rött. Kärlek får man aldrig nog av.
Och hur ska man någonsin kunna veta om man gör rätt i det man gör. Gjorde jag rätt i att ta avstånd från de vänskaper jag brutit med? Gjorde jag rätt eller handlade jag i depressionens talan och trodde att saker och ting skulle bli bättre? Har det blivit bättre? Kanske.
Kanske har det faktiskt det. Jag har aldrig ångest över det ansvar jag medvetet utsatte mig för gällande dessa personer. Den formen av ångest är borta. Men jag kan känna av ensamhet på ett annat sätt nu. Känslan av att inte har någon att ringa. Fast jag har ju någon att ringa. Jag har ju flera. Så varför saknar jag det delvis, på ett paranormalt vis? Eller är det en fantomkänsla som spökar, som när man blivit av med en kroppsdel och ändå tycker sig känna smärta i den? Är jag en fantom?
Blä. Lite saknar jag tiden som barn. Det fanns inga bekymmer. Det värsta som kunde hända var om man glömde ett mjukisdjur i mataffären och fick åka tillbaks och leta. Varför gick den tiden så fort egentligen, och varför går det lika snabbt nu, fast jag inte tycker att jag använder mig av tiden till fullo?
Varför spenderar jag min tid på att ta reda på varför jag mår dåligt och försöker hela mig själv och behandla det, när jag bara önskar att allt gick att släppa som en atombomb i toalettskålen och rått spola ner. För att aldrig mer upplevas igen. För att aldrig mer upplevas igen.
Jag saknar mig själv. Jag saknar en inre styrka som ska hjälpa mig och alltid finnas där när det känns tungt och tar emot. Visserligen känner jag att det går framåt och jag hoppas varje dag att allt ska gå bra. Men det är bara en sak. Var ska jag landa någonstans?