Tillstånd
Asch. Inget o klaga över. Fan. Vaknade utan ångest. Helvete. Känner mig relativt pigg. Skit också. Varför kan inte livet vara som vanligt? (Haha ...)
Nej då ... nu ska vi väl inte vara såna. Befinner mig i ett känslomässigt tillstånd jag inte upplevt på flera, flera år. Den är onämnbar, känslan, hittar inga ord eller något namn för den alls. Gillar jag den ens? Varför har den satt sig fast på mig nu och bör jag vidta åtgärder?
Ska jag fortsätta de vanliga bikterna, bönerna, kallen och ropen efter en lycklig framtid ... jallis.
Jag har i alla fall insett något den här helgen. Jag har insett att jag har ett värde, på riktigt. Jag har insett att jag fan är starkare än jag tror att jag är. Jag har insett att om jag visar mitt verkliga jag, är mig själv i alla situationer och håller fast vid det, hur djävla jobbigt saker och ting än kan vara, då kan det aldrig bli värre än att något hemskt kan hända - men man var i alla fall sig själv när det hände.
Jag har ett värde. Jag söker lyckan. Jag vill vara omtyckt och uppskattad, men jag tänker inte ge upp MIG SJÄLV för att bli det. Mig får man tycka om, i fall man tycker jag är en bra människa. Inte för att jag klär mig på något visst vis. Jag är ju ingen annan under kläderna, som många andra ger sken av att vara.
Jag kände mig glad över att vara jag. Och även om samma gamla tillstånd (bitter pessimist som lever på hoppet) kommer landa i mig imorgon (eller kanske redan i kväll) så fick jag provsmaka på känslan att faktiskt värdera sig själv i alla fall. Bara känna att man är fin. Jag har känt mig vacker och stark den här helgen!
Det ville jag säga. Hoppas det hjälper någon till ett bättre humör.
