Det gör mig inget
Det gör mig inget om solen slocknar
det gör mig inget om haven torkar ut
Det gör mig inget om luften tjocknar
det gör mig inget om livet tar slut
Du kan släcka varje stjärna,
bränna varje blomma
Du kan såra mig gärna,
med blickar så tomma
Det gör mig inget om tiden stoppas
det gör mig inget att bli överkörd
Det gör mig inget att sluta hoppas
för imorgon är jag ändå död
Hela dagen
Hela dagen
har vinden använt
Och du undrar
varför du står
och ringer på dörren
Du vet att ingen öppnade sist
Tack
Och jag som enfaldigt trodde
att någon som du
gillade någon som jag
Efter timtal av tänkande
har de ord jag kastat ur mig
plötsligt tappat all sin mening
Kanske var det lika bra
att det aldrig blev du och jag
Jag tackar fan
Tack för att jag fått mitt liv tillbaka
Precis lika för djävligt
som det var innan
Onsdagskväll
Å se nu, vilken ytlig typ,
går där i full dispyt
I full dispyt med sig själv,
en kylig onsdagskväll
Tar sig för pannan och o och ack,
kittlar av hets, av ord i attack,
trots att sången brustit lack
Men o och ack, imagen sprack
Rebellen och Rebellan
På en grusgång längs slottet i mitten av Flen
Gick herrn Rebell på stadiga ben
I handen en krokus av pampigaste sort
En gåva till flickan i kjolen så kort
På en äng längs en åker i mitten av Flen
Satt fröken Rebellan med solbruna ben
I handen en yxa av slöaste sort
Dödsdom till den man som kom dit inom kort
Herrn Rebell gick stadigt i Rebellans riktning
Fröken Rebellan fick snabbt upp en vittring
Svingade yxan mot rebellen från Flen
Som inte längre gick på stadiga ben
Herrn Rebell försökte ihärdigt kräla någonstans
Men fröken Rebellan gav honom inte en chans
Hon var trött på de män som ständigt var på jakt
Är man flicka i kjol får man jämt vara på sin vakt
En gång var jag kär
En gång i tiden var jag kär.
I unge, pigtjusaren Per.
Han charmade mig med billiga trick,
han lyckades i början,
men sen jag fick nog och gick.
En gång i tiden var jag kär.
I påfallande solbruna Per.
Muskler av stål, en hårdhudad en,
men det var allt han också hade,
så jag lämnade honom sen.
En gång i tiden var jag kär.
I språkligt, vältalige Per.
Han var icke få i orden, sa alla rätta ord,
tills hans fantasi rann ut,
och jag hoppade överbord.
En gång i tiden var jag kär.
I ensamme, allvarsamme Per.
Sa aldrig särskilt mycket, men var troget lojal,
dolde en mordlysten insida,
så att fly var mitt enda val.
En gång i tiden var jag kär.
I högt intellektuelle Per.
Att jag var kär och galen, han lätt räknade ut,
att han inte kände detsamma,
gav förhållandet ett slut.
En gång i tiden var jag kär.
I tråkigt nog, fascistiske Per.
Jag begrep aldrig varför jag inte fick en chans,
men upptäckte efter glåpord,
att färgen på min hud ej var lik hans.
En gång i tiden blev jag kär.
I gravt synskadade Per.
Den ende som såg mig för den jag verkligen var,
trodde aldrig det var sant,
men Per, han är min karl!
Varför gömmer du dig
Åter igen
bedövar du mig
med ord tomma
på mening
Och när jag
till slut blundar
får du mig att
se det uppenbara
Varför gömma dig
instängd
i den sanna
lögnare du är
Min trivialitet
är något du
och bara du
åstadkommit
Kom inte och
kalla mig åpen
Jag är bara loj
på dig
Slagen
I spelet
slår du mig
gång på gång
Och jag
får aldrig
någon chans
Du har spelat
med mig
hela natten lång
Smärtan styr
dig och mig
i skev balans
Sista slaget
och du vann
grattis
Skulle jag
Skulle jag få veta
om du tänker leta
efter mina spår i snön
eller mina tårar i sjön?
Skulle jag få känna
våra pulsar bränna
återigen på nytt
eller är allt som förbytt?
Skulle du berätta
och låta tyngden lätta
om jag skulle båga
att du är en odåga?
Skulle jag få veta
om du tänker leta
efter mig igen
eller ska jag ringa sen?
You
It was all just
a dream
A big word by
you
One's path can easily
be broken
Torn apart by
you
As I tried closing
my eyes
All I could see was
you
Will I ever fly
and then fall
Only to be ignored by
you
I find myself wondering
why
How could I ever fall in love with
you?
En gångs fanns den
Hör du den lilla fågeln, viska i ditt öra
alla ord du tvunget måste höra
Berättar om kärlek som en gång fanns
obesvarad utan att ha fått en chans
Som ett grepp över hjärtat, isande hårt
det vägrar att släppa trots alla förlåt
Det som en gång var lätt är numer svårt
inga fler tårar, ingen mer gråt
Ser du sorgen?
Ser du sorgen
den skymtas ibland
I ögon så våta
trots tröstande hand
Ser du sorgen
den finns där under
Under glad fasad
och ensamma stunder
Ser du sorgen
En märklig kraft
För många utan vetskap
att alla nån gång haft
Antaganden
Antar det tog slut
innan det ens slog ut
Tystnaden tog tag
om varje natt och dag
Antar det tog slut
fast kärleken slog ut
Tystnaden tog tag
om varje andetag
Antar ingen chans
av de få som fanns
Lyckades ta tag
om både du och jag
Antar det tog slut
innan det ens slog ut
Höll andan ett tag
det tog slut på andetag
Jag sitter fast
Sitter fast i stolen, det är värre än klister
stirrar mot intet medan hjärtat brister
Träsmak sedan länge, men vilken bagatell
det är inget emot denna smällkaramell
Du vänligt delade ut och mitt hjärta slog bakut
en evighet av tårar, ett oavklarat slut
För dig var det enkelt, men jag sitter fast
i stolen från IKEA av behandlat plast
Ingenting hjälper, det är värre än klister
blodet pumpar men hjärtat brister
Så vad fan är det för fel
på bullar av kanel
En klen djävla tröst
i deppig djävla höst
När jag reser mig upp, ska jag visa dig
att du vann ronden, men förlorade mig