Starving for attention

Om tre veckor är det för mig nio år kvar till trettiospärren. Bäst före datumet närmar sig med stormsteg så tillika kraven på ett lyckat liv. Karriär, utbildning, jobb, familj, kärlek, ekonomiskt oberoende eller åtminstone stadig inkomst, goda vänner, social kompetens och ett trevligt bemötande till busschaffisen och kassörskan i snabbköpet även om har en pissig djävla dag.

Hur fan ska man orka det i samma veva som man bär på enormt dålig självkänsla, rädsla för att misslyckas och inte klara sig, inte hitta ett enda jobbhelvete i en stad med en komma åtta miljoner invånare och ett shoppingkapital på fantasisummor. Rygg och nacke, samt axlar värker redan kroniskt. Man sitter krökt framför datorn, ena dagen i hetsig jobbjakt tills huvudet spränger av migrän, andra dagen desperat jakt på kärleken i hopp om att den ska hjälpa den framtida eventuella arbetslösheten.

Musarm. Blåmärke på handflatan. Rödsprängda ögon. Surläpp. Allt som gör det lättare för en kvinna fortfarande i sin gröna ungdom (grön av mögel eller grön av avund eller grön av ekonomiskt välstånd, eller vafan säger man grön för egentligen?) att attrahera alfahannar längs drottninggatan och Stockholms diverse krogar. Knäcka en öl på Stureplan är detsamma som att klassa sig som låtsaskändis med enda skillnaden att det som syns i plånboken är malar som kippar efter andan, snarare än sedlar som permanent stadgat sig i sedelfickan. En och femtio kan skymtas i myntfacket. Räcker till en niondels hamburgare på McDonalds. Kanske ett strips av de trettio möjliga om man beställer en liten storlek.

Kroppsvikten ökar trots att ekonomin minskar och man undrar hur fan nu det logiskt går ihop. Tills man kommer på slantarna som går åt till att köpa tröstmat och tröstgodis för att höja blodsockret och inbilla sig att man är piggare och gladare efter hetsätandet. Hjärtat dunkar som en stridig getabock på anabola. Sen infinner sig den vanliga ångestkänslan av allt man skulle ha hunnit under dagen. Man hann inte ett skit. Och nästa dag samma veva igen. Hjulet i rullning. En hamster skulle satan stormtrivas.

Vaknar på mörö, ögöna i kors

orkar inte ens säga mors

Förkyld och snoken rinner som en fors

dasspappret slut, en trasa slits loss

Tittar ut och det regnar på dan

ser dig i spegeln och skriker som fan

Skiter i valkarna för du är ändå van

slår på nyhetsmorgon och flår en banan

En vecka kvar till räkningsdags

ekomomin räcker till en hamburgare max

Mat som inte ens skulle mätta en tax

hoppas på fet lön, men då krävs en djävla flax

Extrajobb på stadium och ve och fasa

har du tur blir det pengar över till en disktrasa

Hudkrämen får skippas, du får fortsätta fnasa

blir det riktigt knapert ser du kilona rasa

En gubbe på kungsgatan vrålar efter krås

skuldkänslor jotack, men du äger inte ens mjöl till en sås

Du springer förbi, dålig kondis, massa flås

lovar dig att träna så snart det förmås

Hemma igen till ensamhet och fattigdom

förkylningen växlar upp och det sticks i din gom

Magen kurrar för den är ekande tom

du drömmer om ett liv i rikedom

Allt du önskar är att få lycka

men livets öde verkar annat tycka

Allt ska från dig knyckas

du svarar med att låta axlarna rycka

Ingen kärlek, du får tjöta med väggen

pallar inte längre krogdräggen

Eller fyrtiotalisterna som drar sig i skäggen

helgfyllerister som stinker värre än de gamla äggen

En finne på väg och du stirrar dig blå

var kan man drömprinsen hitta månn tro?

Fastän du letat med kikare och så,

verkar han fortsätta gömm sä ändå

Finns han int på krogen så var ska man leta

orka fundera, du får ändå aldrig veta

Kanske tycker han om att meta

så du får rensa fisk och kleta

Det kanske svåraste spelet i livet är kärleken. Kärleken och kemin mellan två människor. En kemi som ska stämma och förhoppningsvis hålla, länge. Vara lika dyr och evig som man minns den första gången kärleken stog framför ögonen. Och när kärleken tar slut, tar så även hoppet slut. Viljan. Styrkan. Orken och lusten att ta sig igenom en förlust av känslomässigt krångliga ekvationer. Ett känslomässigt tillstånd man levt med, vant sig vid och aldrig vill vara utan. Hjärtat kan brista tusen gånger om, ändå ska man lyckas laga det till slut. Frågan är kanske om det nån gång blir för trasigt, för svårt att få ihop bitarna igen. För svårt att lappa ihop något så skadat av kärlek och samtidigt så älskat av detsamma. Kärlek som förlorats kan endast lagas av ny, starkare kärlek. Att älska är att våga. Att älska är att satsa. Att älska är att riskera, utmana sig själv, tro på det och lära sig att bruka det, inte missbruka det. Att älska en annan människa är att låta sig själv fyllas med kärlekens inre och våga hålla kvar taget. Inte släppa greppet. Hålla hårdare för att inte tappa fästet. Att älska är att leva. Kärlek är lycka. Kärlek är liv. Kärlek är själens balsam och en människas utstrålning. En älskad människa som älskar tillbaka är en vacker människa. En sårad människa som en gång älskat är en människa som har förmågan att kunna älska någon. En människa som aldrig älskat kanske inte älskar för att han inte vågar eller för att han inte vet hur man gör. En människa som aldrig älskat är kanske oälskad själv. En människa som älskar är en människa som alltid är älskad tillbaka.

Kärlek, vad är det? En slags pakt som en del av världsbefolkningen slugt dras in i, lockas grymt dit av dess trolska kraft som liksom en daggmask till ett äpple. Nästlar sig in i personernas blottade mentaliteter och intar försvarsposition som inte ens civilförsvaret kan ta sig genom. Infekterar känslan och gör den obotlig. Som en smitta - vissa drabbas, andra inte. Vi andra, till dem hör alltså jag.

  Dagligen på stan ser man dem. Slickar varandras ansikten som om de vore skålar där de sista chipssmulorna måste väck. Gosegosar. Gullegullar. Kramas och smeks så både armar och tungor krampar. Man tänker bittert; varför får inte jag tillhöra den positivt smittade massan? Skicka sms, få svar och impulsivt och reflexmässigt börja skrika och hoppa på stan, undvika alla a-brunnar, sväva på de rosa molnen ... Enda molnen jag sett i dag är grå, tunga och djävligt regnfyllda. Och på stan skiter man väl i a-brunnarna. Man ger blanka fan i Fucking-Åmål filmens missbrukade budskap om allt vad fotsteget på en a-brunn faktiskt innebär; abort, anorexia, aids och så vidare och så vidare.

  Man får istället anstränga sig och springa slalom mellan kärleksparen och dess osynliga handbojor man tvärt kan råka rusa in i, och oavsiktligt bryta kärleksgreppet. Eller, om man har tur, stötas bakåt som en gummibandseffekt och därmed inte åsakat större skada än fyra förvånade och irriterande ögon riktas åt den enda singeln i dess synfält. Det är tur att man oftast ser dem i god tid. Värre än stoppskyltar. Värre än trafikljus. De är liksom överallt. Men själv slipper man alltså undan.

  Nej fy fan. Kärlek, vad är det. Hjärteknip, magsår, ångestframkallande och något som förvandlar vanliga dödliga till smöriga balladrockare där allt, precis allt involverar, behandlar och innefattar känslan av att vara kär. Som om de inte räckte med att man dagligen anfalls av radioplågornas snyftiga dängor där hela livet tycks kretsa kring detta fenomen vi alla visserligen trugar efter (men som de flesta av oss föraktar när vi inte själva är under dess påverkan).

  Jag säger bara singel - kärlek, vad är liksom det. Kan man inte älska sig själv kan man ändå aldrig älska någon annan.

Med VISS risk att låta som en manshatare ... (det är i själva verket desperat tvärtom!)

Män. Karlar. Slokar. Djur för fan. Kan bete sig hur som helst, ändå är de som syre för kvinnor när man väl har korsat kär-tröskeln. Den där man oftast snubblar över ni vet? Blåmärkena syns inte, men de finns lik förbannat, i sinnet och minnet. 
  I dag betraktade jag folk från perspektivet parkbänk. Jag satt och spanade lite på förmiddagen och det närmaste jag kom karl var en mörkhyad långstånk med rastaflätor åt alla håll och solglajor som täckte halva fejan. Han svängde sina lurviga i takt till något tinnitus-givande ljud i hans mp3-spelare.
  Sen gjorde han det. Det mest manliga man kan tänka sig. Som riktigt får håren på tempererad hud att resa sig. Han snorade in utav bara fan och slungade ut en loska som skulle fylla ett decilitermått med saliv. Lät faktiskt snarare som att han försökte vomera upp en liter kodregel ur struphuvudet. Jag bara väntade på slutklämmen. Att höra ljudet av loggan som med halsmuskulaturens kraft skulle slungas två meter åt hans högersida. Jo då. Manligt. Fattades bara en hårig bringa och lökringar under armarna.
  Och det dras man till. Som en magnet. Vad gör kvinnor som är så äckligt för att attrahera sina djurlika bestar? Låt mig tänka. Ptja, vi använder förstås en sjö av parfym och en mindre bäck av deodorant. Vi klär oss ypperligt och medvetet. Vi trippar fram nätt på våra höga klackar och viftar med håret, slingat i solblekta nyanser, som en Hollywood-stjärna. Ja, istället för att klia satan av oss i skrevet officiellt, och rapa så högt att grannen i lägenheten bredvid skulle känna vibrationer i väggarna.
  Nej, det får mig verkligen att undra. Vad är vår drivkraft? Om vi redan är så oemotståndliga som vi är, utan svett och rap, hur skulle det då bli om vi kletade ner kläderna i gödsel och inte tvättade håret på tre månader? Herregud. Där skulle minsann Britney Spears, nerknarkad och överviktig, inte ha en susning till chans!

Nej fy fan. Börjar man bli gammal eller? Var nyss o grattade en polare på hennes student. Parken i stan, där man traditionellt sett alltid firar, var smockad med fulla artonåringar (och så en och annan eftersläntare). Och så jag där mitt i smeten. Nykter som en nyfödd och två år äldre än resterande. Ser ut mot havet som blandas olika toucher av vinsmaker. Nästan så man blev berusad själv, bara av inhalationen av massfyllans andedräkter. 70 procent av den utvecklade homo sapiens kan inte gå upprätt. En och annan ramlar. En kissar vid ett träd. En grupp blir uppläxad av polisen. Pekfinger fram och tillbaka i syfte att aja baja. Några spelar Kizz på en stereo någonstans och skrålar med på eget språk. Några meter brevid mig utförs sexuella utsvävningar. Värre än Playboy mansion. Tanken går kors och tvärs i huvudet: Är det här man ska hitta kärleken, ällä? Jag greppar ett stabilt tag om bilnyckeln för att försäkra mig om att bilen, och därmed således även flykten, från den packade parken där självaste marken tycks vara i gungning, inte är långt ifrån. Puh. En lättnadens suck. Bilnyckeln krampar i handflatan. Jag vrider ögonen runt mig för att hänga med i svängarna (även om "svängarna" rent logiskt blir trögare med upp till 60 % efter alkoholintag). Känner att jag inte passar in. Paniken sätter in. Lugnet guppar på vattenytan, väntar på att fastna på ett ankare för att aldrig mer uppleva dagsljus. Bäst jag rör på påkarna. Förbi mig passerar ett gäng 82:or. Var de där av nostalgiska skäl eller hade de gått fel? Eller är det bara jag som är så nykter och torr att det desperata hoppet om kärlek inte fanns ens om man letade med lupp och strålkastare? I samlingen av själar, uppköpta för kvällen av alkoholdjävulen, en generös men galen typ med lurendrej i blicken. Bäst jag sjappar. 82:orna hade nog gått fel.

Asch. Inget o klaga över. Fan. Vaknade utan ångest. Helvete. Känner mig relativt pigg. Skit också. Varför kan inte livet vara som vanligt? (Haha ...)

Nej då ... nu ska vi väl inte vara såna. Befinner mig i ett känslomässigt tillstånd jag inte upplevt på flera, flera år. Den är onämnbar, känslan, hittar inga ord eller något namn för den alls. Gillar jag den ens? Varför har den satt sig fast på mig nu och bör jag vidta åtgärder?

Ska jag fortsätta de vanliga bikterna, bönerna, kallen och ropen efter en lycklig framtid ... jallis.

Jag har i alla fall insett något den här helgen. Jag har insett att jag har ett värde, på riktigt. Jag har insett att jag fan är starkare än jag tror att jag är. Jag har insett att om jag visar mitt verkliga jag, är mig själv i alla situationer och håller fast vid det, hur djävla jobbigt saker och ting än kan vara, då kan det aldrig bli värre än att något hemskt kan hända - men man var i alla fall sig själv när det hände.

Jag har ett värde. Jag söker lyckan. Jag vill vara omtyckt och uppskattad, men jag tänker inte ge upp MIG SJÄLV för att bli det. Mig får man tycka om, i fall man tycker jag är en bra människa. Inte för att jag klär mig på något visst vis. Jag är ju ingen annan under kläderna, som många andra ger sken av att vara.

Jag kände mig glad över att vara jag. Och även om samma gamla tillstånd (bitter pessimist som lever på hoppet) kommer landa i mig imorgon (eller kanske redan i kväll) så fick jag provsmaka på känslan att faktiskt värdera sig själv i alla fall. Bara känna att man är fin. Jag har känt mig vacker och stark den här helgen!

Det ville jag säga. Hoppas det hjälper någon till ett bättre humör.

Ja men hurra! En måndag med positivitet istället för passivitet. Och allt tack vare en djävligt sliten, packad, men ack så trevlig helg med vulgära inslag. På fredagen rullade jag och min vän som två kulor från fyrtiotalistkrogen S1 i Borlänge, där en mustaschprydd, kulmageburen femtioåring dansade tango med spaghettiben runt en gift dam. Ja, för att ta oss vidare till stadens andra valbara krogar. Vi landade först på Engelska, där den första som trillade ut genom dörren vid vår entré var en överviktig, gråhårig gubbe, 160 cm lång och packad som ett helt dårhus. Men vi gick in, i brist på andra livstecken i centrum där en viskning skulle eka.

Väl där inne satt resterande delen av folket med ögonen riktade som missilier på teveskärmen - hockeymatch. Vår skönhet bedövade inte en enda, sargad, alkoholpåverkad ung gentlemans sportsliga sinnen, utan blev grusad i ett desperat hopp om kärlek. (Eller åtminstone en liten ögonblinkning.) Vår avfärd var definitiv och därefter hamnade vi inne på Skrubben där man trängs på en yta om cirka 5 kvadratmeter och luften lika dålig som inne på ett sketet, överförbrukat utedass. Vi gav äventyret där inne fem minuter efter att ha lusläst ansikten och andats in tillräckligt med alkoholångor för att påverka ett mindre lands befolkning. Vidare betalade vi in oss på fjortiskrogen Flamingo där fyrtioåriga somalier samt gifta irakier flockas kring artonåringar, och så äntrade vi dansgolvet. Musiken var skön, men bristen på karlar total.

Den natten efterfestade vi med en alkoholiserad tjugosexåring som läxade upp en av oss i skrivarkonstens mysterier och en lockig barnskötare med relativt goda kvaliteter. Det var snöblandat regn ute när vi pedalade hem vid 7 tiden på mörö. Sliten. Sov den morgonen cirka tre timmar. För att inte vända på dygnet. Föga anade vi vad som väntade oss följande dag!

(forts. följer)

Jahopp. I dag rykte ytterligare en polare från vänlistan. Det börjar snart osa bränt alltså. Det går undan i svängarna och vänner visar sina rätta jag utan att jag ens behöver be om det. Usch. Jag kan ju inte påstå att just det här vänskapsbandet (nästan överdrivet ordval) var något jag kommer att sakna, men ändå känns det ju lite bittert. Dock slätar jag över det med en axelryckning.

  Ja man är ju i livsfaser hela tiden. Tydligen finns ingen riktigt lugn fas utan alltid är något bra, något dåligt, något åt helvete eller upp och ner. Jag skulle nog helst vilja ha det rätt blankt. Tänk dig livet som en vit pannå där du själv får kluttra ner allt så som just du vill ha det. Jag tror det mesta i färgväg på min pannå skulle gå i rött. Kärlek får man aldrig nog av.

  Och hur ska man någonsin kunna veta om man gör rätt i det man gör. Gjorde jag rätt i att ta avstånd från de vänskaper jag brutit med? Gjorde jag rätt eller handlade jag i depressionens talan och trodde att saker och ting skulle bli bättre? Har det blivit bättre? Kanske.

  Kanske har det faktiskt det. Jag har aldrig ångest över det ansvar jag medvetet utsatte mig för gällande dessa personer. Den formen av ångest är borta. Men jag kan känna av ensamhet på ett annat sätt nu. Känslan av att inte har någon att ringa. Fast jag har ju någon att ringa. Jag har ju flera. Så varför saknar jag det delvis, på ett paranormalt vis? Eller är det en fantomkänsla som spökar, som när man blivit av med en kroppsdel och ändå tycker sig känna smärta i den? Är jag en fantom?

  Blä. Lite saknar jag tiden som barn. Det fanns inga bekymmer. Det värsta som kunde hända var om man glömde ett mjukisdjur i mataffären och fick åka tillbaks och leta. Varför gick den tiden så fort egentligen, och varför går det lika snabbt nu, fast jag inte tycker att jag använder mig av tiden till fullo?

  Varför spenderar jag min tid på att ta reda på varför jag mår dåligt och försöker hela mig själv och behandla det, när jag bara önskar att allt gick att släppa som en atombomb i toalettskålen och rått spola ner. För att aldrig mer upplevas igen. För att aldrig mer upplevas igen.

  Jag saknar mig själv. Jag saknar en inre styrka som ska hjälpa mig och alltid finnas där när det känns tungt och tar emot. Visserligen känner jag att det går framåt och jag hoppas varje dag att allt ska gå bra. Men det är bara en sak. Var ska jag landa någonstans?

* Jag motionerar regelbundet - en gång per år.

* Jag äter aldrig godis på lördagar - men alla de andra dagarna.

* Jag dricker inte alkohol - vad jag minns?

* Jag röker heller aldrig - alla mina cigg e "tras-cigg"...

* Jag är alltid ärlig - hittar jag en plånbok på trottoaren tar jag självklart hand om den.

* Jag är en sann djurvän! Har mina guldfiskar i toaletten.


Jooo djääääävlar haha...

* * * FARBROR FREJ RAMSOR  * * *

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten daggmask o nu ska ni få höra, vad man med en liten äcklig daggmask kan göra!
Knyt fast den på en garntråd och tjoddelisprak, så har vi gjort oss en kattleksak!

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten komage o nu ska ni få höra, vad man med en liten komage kan göra!
Töm hela magen och drutteliläck, så har vi gjort oss en julklappssäck!

Hej alla barn nu blir det barnprogram, kom får ni se vad farbror frej tar fram.
En liten lunga o nu ska ni få höra, vad man med en liten lunga kan göra!
Gör hål i ena änden och huppetitack, så har vi gjort oss ett solbrillefack!

= Bara FLUM =)

Min söta lilla stjärna

du glittrar av guld.

Det är dig jag följer

när dagen blir natt.

När mörkrets svarta slöja

greppar ett tag om mig.

Då ser jag inte, då hör jag inte

men jag känner.

Jag söker efter en mening

och finner dig.

För meningen med livet

det är just du.

Ensam står du kvar

Ser upp på en stängd dörr

En gång öppen

Hela dagen

har vinden använt

Och du undrar

varför du står

och ringer på dörren

Du vet att ingen öppnade sist

Herr Fejk, vilken man!
Det var för honom min låga brann.

Ja, Herr Fejk, vilken man!
Jag drunknade i dina ögon och försvann.

Herr Fejk, allt det vackra var ditt!
Eller var det bara ett påhitt?

Fejk, min herre, som du sov!
Mitt luftslott var du, helt utan lov.

Herr Fejk, vilken man!
För bra för att någonsin ha varit sann.

Herr Fejk, vilken löjlig vision.
Min tröst, mitt liv, min alldeles egna illusion.

/Fröken Drömmare