Starving for attention

Vaknar på mörö, ögöna i kors

orkar inte ens säga mors

Förkyld och snoken rinner som en fors

dasspappret slut, en trasa slits loss

Tittar ut och det regnar på dan

ser dig i spegeln och skriker som fan

Skiter i valkarna för du är ändå van

slår på nyhetsmorgon och flår en banan

En vecka kvar till räkningsdags

ekomomin räcker till en hamburgare max

Mat som inte ens skulle mätta en tax

hoppas på fet lön, men då krävs en djävla flax

Extrajobb på stadium och ve och fasa

har du tur blir det pengar över till en disktrasa

Hudkrämen får skippas, du får fortsätta fnasa

blir det riktigt knapert ser du kilona rasa

En gubbe på kungsgatan vrålar efter krås

skuldkänslor jotack, men du äger inte ens mjöl till en sås

Du springer förbi, dålig kondis, massa flås

lovar dig att träna så snart det förmås

Hemma igen till ensamhet och fattigdom

förkylningen växlar upp och det sticks i din gom

Magen kurrar för den är ekande tom

du drömmer om ett liv i rikedom

Allt du önskar är att få lycka

men livets öde verkar annat tycka

Allt ska från dig knyckas

du svarar med att låta axlarna rycka

Ingen kärlek, du får tjöta med väggen

pallar inte längre krogdräggen

Eller fyrtiotalisterna som drar sig i skäggen

helgfyllerister som stinker värre än de gamla äggen

En finne på väg och du stirrar dig blå

var kan man drömprinsen hitta månn tro?

Fastän du letat med kikare och så,

verkar han fortsätta gömm sä ändå

Finns han int på krogen så var ska man leta

orka fundera, du får ändå aldrig veta

Kanske tycker han om att meta

så du får rensa fisk och kleta

Det kanske svåraste spelet i livet är kärleken. Kärleken och kemin mellan två människor. En kemi som ska stämma och förhoppningsvis hålla, länge. Vara lika dyr och evig som man minns den första gången kärleken stog framför ögonen. Och när kärleken tar slut, tar så även hoppet slut. Viljan. Styrkan. Orken och lusten att ta sig igenom en förlust av känslomässigt krångliga ekvationer. Ett känslomässigt tillstånd man levt med, vant sig vid och aldrig vill vara utan. Hjärtat kan brista tusen gånger om, ändå ska man lyckas laga det till slut. Frågan är kanske om det nån gång blir för trasigt, för svårt att få ihop bitarna igen. För svårt att lappa ihop något så skadat av kärlek och samtidigt så älskat av detsamma. Kärlek som förlorats kan endast lagas av ny, starkare kärlek. Att älska är att våga. Att älska är att satsa. Att älska är att riskera, utmana sig själv, tro på det och lära sig att bruka det, inte missbruka det. Att älska en annan människa är att låta sig själv fyllas med kärlekens inre och våga hålla kvar taget. Inte släppa greppet. Hålla hårdare för att inte tappa fästet. Att älska är att leva. Kärlek är lycka. Kärlek är liv. Kärlek är själens balsam och en människas utstrålning. En älskad människa som älskar tillbaka är en vacker människa. En sårad människa som en gång älskat är en människa som har förmågan att kunna älska någon. En människa som aldrig älskat kanske inte älskar för att han inte vågar eller för att han inte vet hur man gör. En människa som aldrig älskat är kanske oälskad själv. En människa som älskar är en människa som alltid är älskad tillbaka.

Kärlek, vad är det? En slags pakt som en del av världsbefolkningen slugt dras in i, lockas grymt dit av dess trolska kraft som liksom en daggmask till ett äpple. Nästlar sig in i personernas blottade mentaliteter och intar försvarsposition som inte ens civilförsvaret kan ta sig genom. Infekterar känslan och gör den obotlig. Som en smitta - vissa drabbas, andra inte. Vi andra, till dem hör alltså jag.

  Dagligen på stan ser man dem. Slickar varandras ansikten som om de vore skålar där de sista chipssmulorna måste väck. Gosegosar. Gullegullar. Kramas och smeks så både armar och tungor krampar. Man tänker bittert; varför får inte jag tillhöra den positivt smittade massan? Skicka sms, få svar och impulsivt och reflexmässigt börja skrika och hoppa på stan, undvika alla a-brunnar, sväva på de rosa molnen ... Enda molnen jag sett i dag är grå, tunga och djävligt regnfyllda. Och på stan skiter man väl i a-brunnarna. Man ger blanka fan i Fucking-Åmål filmens missbrukade budskap om allt vad fotsteget på en a-brunn faktiskt innebär; abort, anorexia, aids och så vidare och så vidare.

  Man får istället anstränga sig och springa slalom mellan kärleksparen och dess osynliga handbojor man tvärt kan råka rusa in i, och oavsiktligt bryta kärleksgreppet. Eller, om man har tur, stötas bakåt som en gummibandseffekt och därmed inte åsakat större skada än fyra förvånade och irriterande ögon riktas åt den enda singeln i dess synfält. Det är tur att man oftast ser dem i god tid. Värre än stoppskyltar. Värre än trafikljus. De är liksom överallt. Men själv slipper man alltså undan.

  Nej fy fan. Kärlek, vad är det. Hjärteknip, magsår, ångestframkallande och något som förvandlar vanliga dödliga till smöriga balladrockare där allt, precis allt involverar, behandlar och innefattar känslan av att vara kär. Som om de inte räckte med att man dagligen anfalls av radioplågornas snyftiga dängor där hela livet tycks kretsa kring detta fenomen vi alla visserligen trugar efter (men som de flesta av oss föraktar när vi inte själva är under dess påverkan).

  Jag säger bara singel - kärlek, vad är liksom det. Kan man inte älska sig själv kan man ändå aldrig älska någon annan.