Starving for attention

Med VISS risk att låta som en manshatare ... (det är i själva verket desperat tvärtom!)

Män. Karlar. Slokar. Djur för fan. Kan bete sig hur som helst, ändå är de som syre för kvinnor när man väl har korsat kär-tröskeln. Den där man oftast snubblar över ni vet? Blåmärkena syns inte, men de finns lik förbannat, i sinnet och minnet. 
  I dag betraktade jag folk från perspektivet parkbänk. Jag satt och spanade lite på förmiddagen och det närmaste jag kom karl var en mörkhyad långstånk med rastaflätor åt alla håll och solglajor som täckte halva fejan. Han svängde sina lurviga i takt till något tinnitus-givande ljud i hans mp3-spelare.
  Sen gjorde han det. Det mest manliga man kan tänka sig. Som riktigt får håren på tempererad hud att resa sig. Han snorade in utav bara fan och slungade ut en loska som skulle fylla ett decilitermått med saliv. Lät faktiskt snarare som att han försökte vomera upp en liter kodregel ur struphuvudet. Jag bara väntade på slutklämmen. Att höra ljudet av loggan som med halsmuskulaturens kraft skulle slungas två meter åt hans högersida. Jo då. Manligt. Fattades bara en hårig bringa och lökringar under armarna.
  Och det dras man till. Som en magnet. Vad gör kvinnor som är så äckligt för att attrahera sina djurlika bestar? Låt mig tänka. Ptja, vi använder förstås en sjö av parfym och en mindre bäck av deodorant. Vi klär oss ypperligt och medvetet. Vi trippar fram nätt på våra höga klackar och viftar med håret, slingat i solblekta nyanser, som en Hollywood-stjärna. Ja, istället för att klia satan av oss i skrevet officiellt, och rapa så högt att grannen i lägenheten bredvid skulle känna vibrationer i väggarna.
  Nej, det får mig verkligen att undra. Vad är vår drivkraft? Om vi redan är så oemotståndliga som vi är, utan svett och rap, hur skulle det då bli om vi kletade ner kläderna i gödsel och inte tvättade håret på tre månader? Herregud. Där skulle minsann Britney Spears, nerknarkad och överviktig, inte ha en susning till chans!

Nej fy fan. Börjar man bli gammal eller? Var nyss o grattade en polare på hennes student. Parken i stan, där man traditionellt sett alltid firar, var smockad med fulla artonåringar (och så en och annan eftersläntare). Och så jag där mitt i smeten. Nykter som en nyfödd och två år äldre än resterande. Ser ut mot havet som blandas olika toucher av vinsmaker. Nästan så man blev berusad själv, bara av inhalationen av massfyllans andedräkter. 70 procent av den utvecklade homo sapiens kan inte gå upprätt. En och annan ramlar. En kissar vid ett träd. En grupp blir uppläxad av polisen. Pekfinger fram och tillbaka i syfte att aja baja. Några spelar Kizz på en stereo någonstans och skrålar med på eget språk. Några meter brevid mig utförs sexuella utsvävningar. Värre än Playboy mansion. Tanken går kors och tvärs i huvudet: Är det här man ska hitta kärleken, ällä? Jag greppar ett stabilt tag om bilnyckeln för att försäkra mig om att bilen, och därmed således även flykten, från den packade parken där självaste marken tycks vara i gungning, inte är långt ifrån. Puh. En lättnadens suck. Bilnyckeln krampar i handflatan. Jag vrider ögonen runt mig för att hänga med i svängarna (även om "svängarna" rent logiskt blir trögare med upp till 60 % efter alkoholintag). Känner att jag inte passar in. Paniken sätter in. Lugnet guppar på vattenytan, väntar på att fastna på ett ankare för att aldrig mer uppleva dagsljus. Bäst jag rör på påkarna. Förbi mig passerar ett gäng 82:or. Var de där av nostalgiska skäl eller hade de gått fel? Eller är det bara jag som är så nykter och torr att det desperata hoppet om kärlek inte fanns ens om man letade med lupp och strålkastare? I samlingen av själar, uppköpta för kvällen av alkoholdjävulen, en generös men galen typ med lurendrej i blicken. Bäst jag sjappar. 82:orna hade nog gått fel.