Starving for attention

Det kanske svåraste spelet i livet är kärleken. Kärleken och kemin mellan två människor. En kemi som ska stämma och förhoppningsvis hålla, länge. Vara lika dyr och evig som man minns den första gången kärleken stog framför ögonen. Och när kärleken tar slut, tar så även hoppet slut. Viljan. Styrkan. Orken och lusten att ta sig igenom en förlust av känslomässigt krångliga ekvationer. Ett känslomässigt tillstånd man levt med, vant sig vid och aldrig vill vara utan. Hjärtat kan brista tusen gånger om, ändå ska man lyckas laga det till slut. Frågan är kanske om det nån gång blir för trasigt, för svårt att få ihop bitarna igen. För svårt att lappa ihop något så skadat av kärlek och samtidigt så älskat av detsamma. Kärlek som förlorats kan endast lagas av ny, starkare kärlek. Att älska är att våga. Att älska är att satsa. Att älska är att riskera, utmana sig själv, tro på det och lära sig att bruka det, inte missbruka det. Att älska en annan människa är att låta sig själv fyllas med kärlekens inre och våga hålla kvar taget. Inte släppa greppet. Hålla hårdare för att inte tappa fästet. Att älska är att leva. Kärlek är lycka. Kärlek är liv. Kärlek är själens balsam och en människas utstrålning. En älskad människa som älskar tillbaka är en vacker människa. En sårad människa som en gång älskat är en människa som har förmågan att kunna älska någon. En människa som aldrig älskat kanske inte älskar för att han inte vågar eller för att han inte vet hur man gör. En människa som aldrig älskat är kanske oälskad själv. En människa som älskar är en människa som alltid är älskad tillbaka.